En munter begravning

Jag tänkte åka med på Lyrans jorden-runt-resa i år. Första stoppet är i Östeuropa och för min del blev det Ryssland (är man en flitig resenär kunde man ha hunnit med Polen och Ungern också). Jag har aldrig varit i Ryssland, varken i litteraturens värld eller “på riktigt”. Boken “En munter begravning” av Ljudmila Ulitskaja var en intressant bekantskap.

Vi får följa konstnären Aliks sista tid i livet, i ateljén på Manhattan, tillsammans med fru, älskarinnor, vänner och bekanta. Det är augusti och hettan är tryckande – kvinnorna har för länge sen gett upp att ha kläder på sig. Aliks fru, den alkoholiserade Nina, gör allt för att hålla kvar honom i livet. Hon smörjer honom med örtdekokter och konsulterar olika läkare, men det som absolut skulle få honom frisk är om han bara ville bli döpt. Problemet är att Alik har judisk härkomst och dessutom är han inte mycket för religion över huvud taget.

Folk kommer och går i ateljén, en del sover kvar och andra försvinner hem. Det är en ständig rörelse i lägenheten och Alik bärs mellan sovrum och vardagsrum allt efter humör och ork. Mitt i alltihopa startar ett uppror i Moskva och vännerna följer det hela med spänning via TV.

Boken är pladdrig och stressig, upplever jag. Jag kan livligt föreställa mig hur det är i ateljén och det är inte en miljö som lockar mig . Det är många personer inblandade och jag har svårt att hålla isär dom alla, trots att man får bakgrundsbeskrivningar på en del av dom – särskilt älskarinnorna och frun. Det är en lättläst liten bok, men den fångar mig inte och kanske är det därför jag upplever att den är rörig – jag hade svårt att hålla fokus när jag läste. Det är inte en bok jag skulle valt utan jorden-runt-resan och det är väl just det resan är till för – att utmanas i sin läsning. Jag är glad att jag har läst boken, men det är inget jag kommer att rekommendera vidare – fast jag gillar att Alik inte behöver vara ensam under sina sista dagar, att hans vänner inte är rädda för döden.