Klockan 21:37

Karin Alfredssons tredje roman om läkaren Ellen Elg utspelar sig dels i Sverige och dels i Polen.

I Polen är aborter förbjudet, trots det finns det såklart ett behov av att avsluta oönskade graviditeter. Agata är en ung kvinna som oplanerat blir gravid och att behålla barnet skulle ödelägga hennes liv. Hon vill inte vara tillsammans med mannen som gjort henne gravid och dessutom vill hon avsluta sina universitetsstudier. Hoppa från höga höjder eller äta magsårsmedicin hjälper inte – fostret är kvar.

Agatas bror, Marek, är engagerad i organisationen Hela Polens ungdom, en konservativ rörelse med starka band till katolska kyrkan. Organisationen tror på Familjen som det enskilt viktigaste för Polens framtid, familjen är helig. På en konferens träffar han en amerikan som har samma ideal och tillsammans med Brodern, som amerikanen vill bli kallad, börjar Marek utföra uppdrag för den goda sakens skull.

För Agata börjar läget bli akut och när det holländska skeppet Aurora anländer till Polen för att erbjuda kvinnor att utföra aborter på internationellt vatten ser Agata sin chans till räddning. Men det som är sista utvägen för någon är en oerhörd provokation för någon annan.

I Sverige klättrar Ellen på väggarna, nästan i alla fall. Hon är mammaledig med sonen Nisse och det “lugna” livet som hemmafru passar henne dåligt. Björn, som anpassat sig efter Ellens arbete tidigare, har fått ett nytt intressant arbete och jobbar. Mycket. När så Ellen får en förfrågan om att följa med Aurora under ett par veckor kan hon inte säga nej.

 

Jag tycker att boken är bra, men inte den bästa av böckerna om Ellen. Jag känner mig lite less på Ellen och tycker att hon är egoistisk – samtidigt som hon gör fantastiska insatser i sitt jobb som läkare. Boken utspelar sig under ett drygt år och vi hoppar mellan Sverige och Polen – det finns även två sidohistorier, en som är parallell med det som händer Ellen och Agata och en som utspelar sig för 40 år sedan. Jag kan tycka att det blir lite rörigt. Den delen som utspelar sig på 60-talet har en poäng, men den andra delen förstår jag inte vad den gör i boken. Tyvärr. Berättelsen om Agata och hennes familj i Polen är däremot väldigt intressant – och bra. Jag har ingen koppling till Polen alls och har ingen som helst kunskap om hur det är att leva där – nu har jag fått en liten glimt i alla fall.